Hotellet ligger väldigt nära jobbet och rummet är rätt så stort. Men jag trivdes faktiskt bättre på det andra med fina utsikten och allt. Prisskillnaden var inte alls så stor men jag gillade inte att min dusch inte fungerade, låset till toaletten är trasig, täcken som man snarare bör kalla för en filt, utsikten och att det inte finns en lampa i taket, men värst av allt är att internet ingår inte i priset och det kostar 200 bath (ca 46 kr) för bara en och en halv timme. Dyrt tycker jag.
Annars är rummen stora och fina och sängen är faktiskt mjukare än den på det andra hotellet.

Något jag finner lite spännande var att vi bor på ett hotell som reserverat våning 7 och 8 till ett sjukhus i närheten som gör könsoperationer (mest bara killar då som vipps blivit tjejer). Jag åkte tidigare idag hiss med en kille(?) som jag alltid tyckt såg lite mysko ut, sedan när han tryckte på våning 8 så fick jag genast svar på min fråga.

Lite synd om Robin bara som tappade aptiten och inte klarade av att äta upp frukostkorven eftersom killarna(?) från våning 7 och 8 satt bakom honom. Korv och könsoperation… ja ni fattar poängen.

Annars har jobbet varit bra. Jag har fotat partyklänningar och lärt mig studiolampor. Det var inte alls på samma sätt som vi gjort på skolan.
Sedan var det tre modeller på casting som fotades lite snabbt för en hudprodukt. Så idag har jag lärt mig lite att modeller i verkligheten och modeller på bild är i princip två olika personer. Inte bara i retouching (som gör sjukt mycket) utan lite personlighet också. Alesandra var en skitcool och trevlig modell, men en annan 17 åring var mest bitching. Jag tyckte det var lite kul att hon hade sönder en av de dyra partyklänningarna so somebody have to pay… hehehe..

Nu ska jag snart äta grillspett. Yay!

Igår tog vi minibusstaxi från huset i Pattaya till Bangkok och letade efter ett hotell. Tillslut tog vi ett tillfälligt hotell med rätt nice service. Gratis taxi till centrum och tillbaka (: Notera att vi inte är inne i självaste kärnan i Bangkok, men det är ändå väldigt stort ändå. Så centrum i det här stället som heter Pattanakran är också stort. I hotellet var rummen fina och fräscha iaf (:



Jaja, nog sagt om det. Åkte till praktikplatsen idag. Gooooood damn it vad nice det var. Golvakvarium och sjukt fint VIP rum till supermodeller som "tyckte de var speciella" och en sjukt stor fotostudio där de ryms allt från myror till stora bilar. Jag gillart. Dessutom verkar företaget vara superbra. De fotar, redigerar, designar, tillverkar... ja allt och har ca 80 procent internationella kunder. Även ca 80 procent av modellerna är utlänska. De tar in folk från ryssland, indien, singapore, amerika osv... Även utrustningen var bra, hann inte se så mycket men de använder kameror med minst 39 megapixlar och saker till förbannelse. Ja, de var iaf obeskrivligt. Där har jag nog mycket att lära.

Nu ska vi handla lite.
Och för alla som inte vet, det är fruktansvärt varmt här.
Svetten rinner, sminken rinner, blodet flödar ur sönderrivna myggbett.

Puss och kram!
Hare och kanin!

Seriöst, Rss måste vara en av ens bästaste vänner man kan ha. Nu har jag Rsslänkat min blogg på apberget och facebook, så jag behöver i princip bara uppdatera den här bloggen. Varför gör inte alla på apberget så? Istället för att skriva ett inlägg där varje gång man uppdaterar här, med länken hit. Krångel.

Hur som helst.

Nu åker jag snart. Har inte hunnit packa mycket alls, bara förberett lite. Blir nog inget sova alls inatt när det börjar närma sig och resväskorna ska vara packade. Jag är lite nervös. Kontraktet är påskrivet till praktikplatsen och allt är fixat. Men jag är ändå lite nervös. Kommer att sakna vännerna så himla mycket.

Kommer iaf att hålla bloggen uppdaterad, så glöm mig då för tusan inte.
Nu ska jag sluta lipa och dricka vatten istället.

Ben är lätt att bryta. Jag har själv aldrig brytit något ben i kroppen men vissa bryter fingrar, smalben, armar, nyckelben, revben... ja listan kan göras lång.

Men sedan finns det de som också tror (lägg märke till den kursiva texten) sig brytit ett ben. Sånna som bara faller ihop av smärta och tänker "Ja, nu jävlar är det dags att knacka på i himlens portar, för smärtan är olidlig". En av dem människorna heter Jens Ronnling. Han föll ihop och kände den tillfälligt kroniska värken (finns de sån? tillfällig kronisk värk...?) och ringde sjukstugan för att han hade helt bestämt brytigt sin stortå.

Väl på sjukhuset efter att de kollat på hans stackars tå och han säkerligen hade hunnit beklaga sig massor så fick han ett efterlängtat besked han väntat med oro och spänning. Han hade inte alls bytit sin lilla stortå och det var ingen fara med den, dock var den, eh ja... överansträngd. Överansträngd stortå, whaaaat?

Jag skrattade belåtet när jag fick höra det. Den vore en annan sak om man överansträngt en arm pga för mycket masturbation, men här snackar vi bokstavligen talat om en stortå. Vad är oddsen till att trötta ut en sådan? Jag tror jag måste kontakta en oddsuträknare.

För de som undrar mår Jens stortå bra nu.
Den ska bara vila lite extra så blir det strax helt återställd.

Btw, jag älskar personen i filmen.

0ab5c7b1de7f57a037b7ddfdc73be714

Okej, jag ska börja inlägget med att skriva att jag litar absolut inte på mig själv. Ja, jag vet jag brukar alltid påpeka hur awsome jag är men imorse insåg jag att... jaa, jag är fortfarande awsome men bara inte före kl 11 på morgonen.

Så att...
Jag har beställt efter en mänsklig väckarklocka som är helt underbar. Han ringer och väcker mig ca en halvtimme innan jag ska kliva upp och pratar med mig ända tills jag insett att det är kört, jag får alltså helt enkelt inte ta sovmorgon denna dag. Det är rätt trevligt att vakna till någon som pratar lugnt och försiktigt och inte drar av en täcket och vrålar om att jag blir sen. Det funkade igår, så varför inte idag?

Samma gamla visa idag, ah en dag gammal. Kl halv nio ringde mitt första alarm på telefonen. Jag tryckte på snooza och lade tillbaka kudden på huvudet och kände lugnet. Så fruktansvärt skönt att bara ligga och slappna av. Minuter som dessa älskar jag livet. Sedan ringde min personliga mänskliga väckarklocka, vilket jag i dåläget hatade men under dagen uppskattar för att han helt enkelt räddar mina dagar.

Dum som jag var (ja, det kommer de stunder då jag är LITE dum också, de inträffar bara ytterst sällan) frågade jag om han kunde ringa om en stund, lite sådär om typ en kvart? Såhär i efterhand finner jag mig själv dum och inte dum som i korkad, utan lite elak.

Därför tillägnar jag detta blogg inlägg till käraste Jimmy Pop och ber hemskt mycket om ursäkt att jag behandlade honom som en materiell väckarklocka. Hädanefter ska han få ett mänskligt värde och stora tack för morgonväckningen.

Sedan måste jag tillägga att jag faktiskt kom i tid (läs 10 min försen).

Är det så låten går?
Jag har iaf omedvetet nynnat på den låten gång på gång idag, men helt tvärtom.
What comes down, must comes up.

Kan det möjligtvis vara bulimikern innuti mig som försöker säga något?

Jag är en jävel på att åka runt, och jag uppriktat älskar det.
Jag tar varenda chans jag får till att åka vart fan som helst, bara det inte är någon annan skitby (forsvik, ånge, luleå osv), ja precis, ni läste rätt, luleå.
Först och främst kan man knappast ta sig fram utan att åka en oändligt lång omväg. Jag menar, bara att ta sig dit i tid var vi tvungna att åka 20 mil extra, som inte alls var skonsamt för det framsmygande sittsåret. Sedan, när vi väl var där så var det kallt, vi var hungriga och Tim missuppfattade busstidstabellen så vi var tvungna att vänta över en timme tills nästa buss.

Vilken stad som helst måste ju fatta att de ska hålla sig till den busstidstabell som Tim förstår.

Dagen därefter var vi och kollade på universitetet, som jag dock inte tänker klaga på. Sedan var vi tvugna att åka tillbaka till stan, vänta i timtal och sedan vara med om en bussresa som varit min drygaste bussresa hittills, och jag har åkt mycket buss. Och vart åkte vi då? JO, till Umeå, eftersom Luleå är ett skitställe där det inte ens går bussar närmast hållplats i Storuman.

Men att komma fram till Umeå var helt underbart. Kändes precis som hemma.
Dagen därpå åkte jag hem.

Jag vill tacka min pappa, robin, emelie, tim, jocke, min mobil, de som skrivit böckerna jag läste, de som gjort musiken jag lyssnade på och många fler för att de hjälpte mig klara av resan. TACK!