Okej, jag ska börja inlägget med att skriva att jag litar absolut inte på mig själv. Ja, jag vet jag brukar alltid påpeka hur awsome jag är men imorse insåg jag att... jaa, jag är fortfarande awsome men bara inte före kl 11 på morgonen.

Så att...
Jag har beställt efter en mänsklig väckarklocka som är helt underbar. Han ringer och väcker mig ca en halvtimme innan jag ska kliva upp och pratar med mig ända tills jag insett att det är kört, jag får alltså helt enkelt inte ta sovmorgon denna dag. Det är rätt trevligt att vakna till någon som pratar lugnt och försiktigt och inte drar av en täcket och vrålar om att jag blir sen. Det funkade igår, så varför inte idag?

Samma gamla visa idag, ah en dag gammal. Kl halv nio ringde mitt första alarm på telefonen. Jag tryckte på snooza och lade tillbaka kudden på huvudet och kände lugnet. Så fruktansvärt skönt att bara ligga och slappna av. Minuter som dessa älskar jag livet. Sedan ringde min personliga mänskliga väckarklocka, vilket jag i dåläget hatade men under dagen uppskattar för att han helt enkelt räddar mina dagar.

Dum som jag var (ja, det kommer de stunder då jag är LITE dum också, de inträffar bara ytterst sällan) frågade jag om han kunde ringa om en stund, lite sådär om typ en kvart? Såhär i efterhand finner jag mig själv dum och inte dum som i korkad, utan lite elak.

Därför tillägnar jag detta blogg inlägg till käraste Jimmy Pop och ber hemskt mycket om ursäkt att jag behandlade honom som en materiell väckarklocka. Hädanefter ska han få ett mänskligt värde och stora tack för morgonväckningen.

Sedan måste jag tillägga att jag faktiskt kom i tid (läs 10 min försen).