Ja, vem orkar egentligen läsa mina bloggar när de övergått från "hej jag har kissat idag, vädret var bra och nu ska jag skriva 15520 rader om min tråkiga vardag", till "fakta-fakta-varför är de så? visste ni att iran är inte ett land utan en  islamisk republik i Mellanöstern" osv...

 Var hittar man balansen mellan dagbok och blogg? Jag tycker inte det är intressant med folk som blottar sin vardag, som sällan är intressant heller. Om sin vardag kan man skriva när det hänt något sällsynt eller intressant. Om man skriver dag för dag vad man gjort, som oftast är samma sak; vaknat, äta, skita, onanera (alternativt haft sex), skita, äta, somna etc, vad är meningen? Det är varken sällsynt eller intressant. Varenda jävel gör ju sånt!

Hur som helst. Idag råkade jag bläddra igenom en text om en ung flicka som frågar hur vanligt det är med klamydia i ögat. Jag tyckte det var komiskt. Som om klamydia inte skulle vara tillräckligt jobbigt där den egentligen ska befinna sig? Dock har jag aldrig haft det och om jag väl skulle få det skulle jag inte vilja ha det i ögat iaf.

En annan fråga, som jag dessutom har på bild i fotoalbumet på apberget, som Jocke har vid upprepande tillfällen gjort om och skrattat sig röd på min bekostnad. Den lyder ungefär såhär

"Jag har haft telefonsex och camsex med killar över internet och jag tror jag blivit gravid. Kan jag bli med barn av detta? Hur vet jag vem som är pappan? //Förvirrad tjej "

Hör och häpna, det är INTE Mirja som skrivit det inlägget.

 Jag menar, for fuck sake, tror folk att webcamen sprutar ut sädesvätska (sperma för de under 14 år och dåligt ordförråd) och sedan hoppar in i ditt kön bara sådär?

Ja. Du kan bli gravid av camsex, lika mycket som du blir gravid av att bli vibbad på msn eller puffad på facebook. Suck!

Jag antar att du nångång varit så sjukt skitnödig att det känns som analen håller på att spricka och för att inte strö salt på såren, när du minst vill det. Kanske på väg till skolan då du sedan inser att du vägrar gå på offentliga toaletter och måste helt och enkelt ha känslan av att tarmen snart  brister ungefär hela dagen, eller i väntrummet till ett bankärende då du har kölapp 127 och inser bittert att det är 32 nummer kvar till din tur.


"Hej jag heter Joel och är i stort behov av en toalett"

Här med kommer ett långt inlägg som testar ditt tålamod till max.
Kan du trots din nyfikenhet motstå vad jag har att säga?

Igår frågade någon mig om jag var hemma, för tredje natten i rad och blev måttligt överraskad när jag svarade att jag faktiskt var hemma, för tredje natten i rad. Jag överraskar mig själv rätt mycket också genom att faktiskt vara hemma, tre nätter i rad. Vad är då anledningen till denna sällsynta händelse? Ska jag vara helt ärlig (som jag dock inte är just nu), så är det ibland skönt att vara hemma. Oftast får man mera gjort, som t.ex. läxa, tvättning, städning osv. Men det var inte det här fallet. Jag har varken gjort läxa (kan bero på att jag inte har någon), tvättat eller städat. Dock har jag nu tagit ner tvätten så pappa får tvätta mina kläder. Kanske kan det räknas som att "jag" tvättat? Så jag vet faktiskt inte varför jag är hemma.

Kanske beror det på att min mor har återigen kommit hem, efter ungefär ett halvår. Hon var inte alls nöjd över att jag sov borta så ofta, i princip varje natt. När jag sedan surade över vad hon tyckte påpekade hon att hon bara förberedde mig för när jag skulle skaffa barn, för då får man inte vara ute och springe varje dag, hela nätterna. So what? Uppriktigt sagt tror jag hon svamlade lite i nattmössan. Det kanske vore att gå alldeles till hyperbol om man tar upp sånna stora ämnen i min lilla ålder. Inga barn ännu för min del. Inte de närmaste åren iaf.

Nej, det kan inte vara för den anledningen jag stannat hemma, i tre nätter i rad, eftersom jag ungefär efter en halvtimme trotsade henne, åkte iväg och.. sov borta.

Kanske kan det vara att jag har min ägodel här som jag gillar att umgås med ibland. Än hur trög och seg den är så stöttar jag den och ger en ny chans varje gång den gör bort sig. Usch vilken toffel jag egentligen är. Men ibland är den bra också. Den ger mig information av alla sorters. T.ex. vad mina vänner gör, hur de mår och hur saker och ting ser ut, vad som hänt på senaste tiden och mycket mer. Som flera av er redan listat ut så är det självfallet min dator jag pratar om. Men jag har svårt att tro att det är den anledningen jag är hemma för. Jag har ju inte direkt haft behov av den och varit utan den större delen av sommaren och kan gå ifrån den helt obrydd. Jag skulle kunna lämna den här i mitt dammiga rum för att långsamt dö, utan att ens rycka på axlarna.

Nej, inte datorn heller.

En annan teori, kanske mest troliga, är att maten i lägenheten tagit slut. Och jag, liksom alla andra människor behöver mat för min överlevnad. Som djur i öknen dras till vattenkällor drar jag mig till min mor och fars kylskåp, där det finns mat. Kanske inte god mat enligt min smak, men mina överlevnadsinstinkter säger åt mig att överleva. Alltså måste jag äta.
Kan det vara så enkelt? Kanske, kanske men bara kanske. Jag kan ju trots allt handla in mat till lägenheten och leva på de sista nudelpaketen som finns kvar, undangömt i lådorna för dåliga dagar.

Nej, jag vet inte varför jag är hemma.
Mina tankar är smått fördärvade så jag kan helt enkelt inte komma på någon anledning till varför jag egentligen är hemma.

Har du någon idé om varför jag, för tredje natten i rad, sover hemma, i min otroligt sköna säng, med min teve på sovläge och datorn surrandes i bakgrunden och bara mår gott en stund, helt ensam.
Tell me!

Kunde du motstå? Well. Det var ju inte direkt något intressant eller märkvärdigt. Läste du så slösande du just din billiga tid med att läsa ett långt stycke ur mina obegripliga tankar. Men som sagt, din tid är förmodligen billig och du är förmodligen en nolifer. Jackass

P3 - Mammas nya kille.


Livscoachen Peter Nilsson är tillbaka.
- Tackar tackar! Det är bara att börja. Ta ett brev.
- Såhär står det. "En längre tid har jag lidit av någon slags åldersnojja. Jag är inte bara rädd för att bli gammal och rynkig, också frustrerad över att jag inte är på den plats i livet jag där jag trodde att jag skulle vara när jag var 20. Snälla hjälp mig! Jag blir galen av all oro.
Johanna, 33 år."
- (suck) Trettioårskris. Finns bara en sak att göra. Hjälp till självhjälp. Johanna. Gå och hämta plånboken i hallen. Titta på ID-kortet. Är det du på bilden? Inse fakta, du är 33 och inget annat. Ta ett nytt brev.
- Nej nej nej.
- Nej men det går inte. Allvarligt, trettioårskris?! Jag vill inte ens diskutera det här.
- Men vänta nu. Åldersnojja. Det är ju ett jätte vanligt problem. Jag kan själv känna igen mig i det.
- Jag skulle inte kalla det ett problem. Jag menar, får jag punktering på min bil har jag ett problem. Är jag rädd för att bli gammal, då är jag ju korkad. Då är jag ju dum.
- Jahaaa?
- Vi ska göra ett tankeexpriment så du förstår vad jag menar.
- Hemskt gärna.
- Det här kommer att gå snabbt. Är du med? Vad är klockan?
- Klockan är just nu strax före fyra.
- Men jag vill att klockan ska vara tre.
- Jo fast den ÄR strax före fyra.
- Ja, fast jag vill att klockan ska vara tre. Oj, hjälp. Nu fick jag en livskris. Klockan var för mycket. Hjälp. Jag heter Johanna och måste skriva in till programmet för jag är korkad.
- Jaha, jojo men vad har det här med åldersnojja att göra?
- Strömbro för helvete. Vi lever i en tid med linjärt tänkande. 1 2 3 4, klockan är 4, det vet ju en bäbis, och inte 3. Det är bara att acceptera. Eller du kanske vill ha sommartid för resten av ditt jävla liv?
- Nu hänger jag inte riktigt med, sommartid?
- Ja men du verkar ju vilja sova en timme längre än alla oss andra, tycker du det är rättvist?
- Nä det tycker jag iof inte.
- Kan vi sluta prata om åldersnojja? Jag känn att jag bli förbannad.
- Ta det lugnt. Har du inte ett handfast råd till Johanna eller andra i hennes situation?
- (suck) Men vafaaan ska jag säga? Johanna! Tuttarna hänger och slänger, rumpan är inte längre hårt som ett bowlingklot och hur mycket du är tränar aerobic så kommer du aldrig få en välsvarvad kropp. Förstår du vad jag menar? Lägg din dyrbara tid på annat. Knalla ner till video butiken. Die hard finns nämligen på DVD. Bruce Willis budskap är enkelt, "Jippie kajej motherfucker".
- Peter Nilsson, du kommer tillbaka.
- Ja, allvarligt Bengt. Vi måste börja sålla i brevhögen. Vi måste börja prata om riktiga problem och inte sånna här hitta på problem.
- Peter Nilsson, vi syns om en vecka.

Jag sabbade min blogg totalt. Varför? Finns bara en anledning, antingen är jag dum i huvet eller så vill jag bara känna pressen att snabbt fixa en ny som ser bra ut. Oj, det var två anledningar och båda stämmer in rätt bra.
JA, jag ska fixa den så snabbt som möjligt. Eh.

Idag skulle jag gå till tandläkaren. Var totalt otagg eftersom jag helst ville fota Joel, men jag gick dit ändå. När jag väl var där så hade de tydligen förväxlat mig med någon annan på något stört sätt. Så nu måste jag vänta i sex veckor för en annan tid. Och för att strö lite salt på såret så fick jag en tid då jag egentligen ska vara i Umeå och praktisera, för att sedan åka vidare samma vecka utomlands. Så de vill tydligen att jag ska ta mer ledigt än vad jag redan ska ta och åka buss 44 mil bara för att gå till tandläkaren, för nej nej de hade inte alls någon tid då det passade mig. Tänk om de förväxlat mig då också? DOH!

Jag ska bli bättre på det här med att uppdatera bloggen och göra den snyggare.

Jag tänkte börja med att be om ursäkt för den nästan aldrig uppdateringen. Sedan tänkte jag berätta att jag lyssnar på Mammas nya kille. Jag nästan älskar Mammas nya kille. Det är lika kul varje gång. Eftersändning på webbradio med MNK is the shit.

Jag har börjat äta nyttig mat. Har lagt läsk, godis, kakor, allt som börjar på snabb och mycket mer åt sidan och damn så bra man kan må, bra dessutom.

Jag har inget att skriva.
Därför skriver jag.
Tragiskt.

Uppdaterar väl något riktigt sen...

"man ska sluta röka, så hindrar man sig själv från att dö, och andra för att ta passivt självmord"
- förvirrad tjej Mammas nya kille.