Jag tycks ha stora sömnsvårigheter. Nattjobbet raffsar upp både dygnsrytm och mattider. Så länge jag är så här ohälsosam kommer jag aldrig bli frisk. Nässprayen har blivit min mest kontaktade vän, medan de torra läpparna och skavsåren under nosen min mest avskyvärda. Jag antar att man inte klarar sig på en timmes sömn per natt i många dagar, när förkylningen är som värst och jag är helt säker på att den skulle vara puts väck om sömnen inte vore ett problem.

Därför ligger jag nu i sängen, frustrerad över min vakenhet.
Filosofisk och fundersam. Snart ett år sedan jag träffade bästaste E sist och jag gör fortfarande vad som helst för att få den kvällen ogjord. Hon finns fortfarande i tankarna, bokstavligt talat varje dag och jag saknar henne förjävla mycket. Alla behöver en vän, en allra bästa vän... som faktiskt var vårat motto också.

Katterna är i alla fall vakna och på fullt bushumör. Det är skönt med lite vaket sällskap.
Patrick har somnat för längesedan.

Yepp. Så ligger läget till.
Det är kul att dela med sig av sitt liv när det egentligen inte händer nånting.

Som vanligt påbörjar jag inlägget med att skriva att jag har varit dålig på att uppdatera och ber ännu en gång om ursäkt för det. Bloggandet börjar kännas lite overkill. Alla bloggar ju så det är svårt att skriva inlägg som skiljer sig från mängden. Dock finns det tydligen folk som är intresserad av vad jag har att skriva. Trots att mitt senaste inlägg var för flera veckor sedan så är statistiken rätt hyffsad. Jag trodde att folk skulle ge upp när inget nytt kom, men tydligen inte. Så tack till alla trogna läsare för ett riktigt bra tåladmod :)

Härom dagen pratade jag med Emelie om bloggandet. Hon tyckte det skulle vara intressant att läsa om vad jag gjorde om dagarna och lite mer personligt om hur mitt liv ser ut osv osv... Åh nej tänkte jag. Det är precis sånt jag skarpt ogillar. Enligt min åsikt finns det alldeles för många dagboks-bloggar och jag vill inte att min ska bli en av dem.

Men vad säger ni kära läsare? Vad tycker ni är värt att blogga om?
Vore kul att veta lite åsikter.

Nu tänkte jag redigera lite bilder jag fotade i torsdags.
Men håll utkik för fler inlägg.

Hare och kanin!

Kroppen känns tung, andetagen känns tunga, tankarna... ja allt är rätt tungt.
Jag går genom dagarna i förvirrat läge och funderar på var glädjen och skratten tog vägen.
Trött på den tunga känslan och trycket på bröstet. Tankarna dras som en magnet, gång på gång till samma sak och jag vet inte hur jag ska betee mig. Inställd på ett standard-läge för att kunna smälta in i mängden. Inte uttrycka känslor eller tankar och förtränga... så som jag alltid gjort. Varför fungerar det inte denna gång?

Sorg är en ensamhet. Sorg är min ensamhet.
Förbannad över denna ensamhet söker jag mig vidare, ropar efter hjälp. Ropen förvandlas till viskningar som kvävs innan de ens kommit ut. Jag måste omvärdera, hjälpa mig själv, tänka om allt men aldrig glömma. Minst sagt måste jag sluta skriva så förvirrande. Jag förstår mig inte själv.

Idag har tankarna rusat på allt och ingenting. Jag har bestämt att jag inte vill bo kvar här. Här finns inget att bo kvar för. Jag känner nästan ingen här längre och mindre då alla flyttar till hösten. Storuman har inget mer att ge och jag har inget att ge Storuman. Det är dags med nya tag. Det går inte att vandra runt och vara illamåendes över att göra nåt man mest otrivs med dag in och dag ut. Jag hatar att det är ett ekonomiskt problem men nångång måste man ta intiativet. Vart ska jag? Vad ska jag göra? Hur ska jag få det att gå runt?

Var som helst, men inte här.

Jag har aldrig vågat känna efter, eller vågat inse vad som egentligen hänt och vågar fortfarande inte. Rädslan över att totalt bryta ihop då jag väl inser finns hela tiden och jag klarar inte av att acceptera. Jag saknar henne så inga ord kan beskriva och jag tänker på henne hela tiden. Hon var den finaste vän jag hade och jag kunde dela allt med henne så som hela mitt liv. Det finns miljoner med minnen och jag hatar tanken på att det aldrig kommer att bli fler. Har så mycket att säga, så mycket saker som hänt som jag vill berätta för henne och jag längtar efter att få höra hur söt men dum i huvet jag är av bara henne. Hon var mitt ljus under alla mörka tider och fanns alltid där. Vår vänskap var så annorlunda och unik. Vi passade så bra ihop och aldrig nånsin kommer jag få en vän jag älskar så högt som henne. Det fanns bara en som hon, en som skillde sig så mycket från mängden och jag är otroligt glad över att få ha henne som allra bästa vän. Utan alla år med henne hade jag aldrig varit den jag är idag och det har jag henne att tacka för.

Varje dag blir jobbigare och jobbigare och varje natt blir mer sömnlös. Jag längtar så mycket efter att ha henne här brevid, som tröstar en vid alla svåra stunder. Jag saknar att hålla hennes hand när vi sover och peta henne i näsan. Jag saknar att hon oförutsägbart ringde då hon körde till Sorsele till Ida-Lisa och jag saknar så fruktansvärt alla däckskrik utanför huset då jag tänkte "jahapp, nu är Evelina här" och hur vi kunde skratta åt folk på ett sätt som bara jag och hon kunde, alla låtar vi lyssnade på och hittade på egna, pizzorna vi köpte och åt vid bryggan nere i Stensele och sjöng "Min blåa båt.:.", någon som bet och slickade på mina tår, skar upp torrkött åt mig för jag aldrig dög till det själv, berätta skvaller och vilka vi träffat och vad vi gjort, timtals pratande i telefonen då det gick åt ungefär 500 kr i veckan bara för att vi aldrig kunde vara utan varann. Vi gick igenom både ljusa och mörka stunder tillsammans och höll alltid ihop. Vafaan skulle hon försvinna nu för? Hon har ju så mycket kvar att ge.

Många tankar går till Ann-Louise, Peder och Iz som jag inte har ständig kontakt med. Evelina var den finaste människan i denna värld och vi är alla tacksam över all tid vi fått med henne.

Jag saknar bara henne så fruktansvärt...

Oj, det finns så mycket jag vill säga men inget kommer ut.
Det finns så mycket jag vill skriva men får total blackout innan jag ens börjat.
Går igenom dagarna med ett ständigt tryck på bröstet. Det går inte en minut utan att tankarna drivs iväg och jag glömmer omvärlden och bara tänker på en om samma person, ett och samma leende men miljontals minnen.
Jag saknar så det gör ont. När jag andas går det tungt. Det finns så mycket vi gjorde som jag skulle vilja göra om, som ekar i huvudet men aldrig tynar bort. Jag har inte förstått ännu men känner tomheten och saknaden, den är oändlig.

En allra bästa vän som bara en dag försvinner...
Jag har aldrig mått så bra som med henne, eller haft så kul med någon som med henne. Hon var den vän som betydde mest in i det sista och jag kan bara inte förstå.