Oj, det finns så mycket jag vill säga men inget kommer ut.
Det finns så mycket jag vill skriva men får total blackout innan jag ens börjat.
Går igenom dagarna med ett ständigt tryck på bröstet. Det går inte en minut utan att tankarna drivs iväg och jag glömmer omvärlden och bara tänker på en om samma person, ett och samma leende men miljontals minnen.
Jag saknar så det gör ont. När jag andas går det tungt. Det finns så mycket vi gjorde som jag skulle vilja göra om, som ekar i huvudet men aldrig tynar bort. Jag har inte förstått ännu men känner tomheten och saknaden, den är oändlig.

En allra bästa vän som bara en dag försvinner...
Jag har aldrig mått så bra som med henne, eller haft så kul med någon som med henne. Hon var den vän som betydde mest in i det sista och jag kan bara inte förstå.