Kroppen känns tung, andetagen känns tunga, tankarna... ja allt är rätt tungt.
Jag går genom dagarna i förvirrat läge och funderar på var glädjen och skratten tog vägen.
Trött på den tunga känslan och trycket på bröstet. Tankarna dras som en magnet, gång på gång till samma sak och jag vet inte hur jag ska betee mig. Inställd på ett standard-läge för att kunna smälta in i mängden. Inte uttrycka känslor eller tankar och förtränga... så som jag alltid gjort. Varför fungerar det inte denna gång?

Sorg är en ensamhet. Sorg är min ensamhet.
Förbannad över denna ensamhet söker jag mig vidare, ropar efter hjälp. Ropen förvandlas till viskningar som kvävs innan de ens kommit ut. Jag måste omvärdera, hjälpa mig själv, tänka om allt men aldrig glömma. Minst sagt måste jag sluta skriva så förvirrande. Jag förstår mig inte själv.

Idag har tankarna rusat på allt och ingenting. Jag har bestämt att jag inte vill bo kvar här. Här finns inget att bo kvar för. Jag känner nästan ingen här längre och mindre då alla flyttar till hösten. Storuman har inget mer att ge och jag har inget att ge Storuman. Det är dags med nya tag. Det går inte att vandra runt och vara illamåendes över att göra nåt man mest otrivs med dag in och dag ut. Jag hatar att det är ett ekonomiskt problem men nångång måste man ta intiativet. Vart ska jag? Vad ska jag göra? Hur ska jag få det att gå runt?

Var som helst, men inte här.