Jag har aldrig vågat känna efter, eller vågat inse vad som egentligen hänt och vågar fortfarande inte. Rädslan över att totalt bryta ihop då jag väl inser finns hela tiden och jag klarar inte av att acceptera. Jag saknar henne så inga ord kan beskriva och jag tänker på henne hela tiden. Hon var den finaste vän jag hade och jag kunde dela allt med henne så som hela mitt liv. Det finns miljoner med minnen och jag hatar tanken på att det aldrig kommer att bli fler. Har så mycket att säga, så mycket saker som hänt som jag vill berätta för henne och jag längtar efter att få höra hur söt men dum i huvet jag är av bara henne. Hon var mitt ljus under alla mörka tider och fanns alltid där. Vår vänskap var så annorlunda och unik. Vi passade så bra ihop och aldrig nånsin kommer jag få en vän jag älskar så högt som henne. Det fanns bara en som hon, en som skillde sig så mycket från mängden och jag är otroligt glad över att få ha henne som allra bästa vän. Utan alla år med henne hade jag aldrig varit den jag är idag och det har jag henne att tacka för.

Varje dag blir jobbigare och jobbigare och varje natt blir mer sömnlös. Jag längtar så mycket efter att ha henne här brevid, som tröstar en vid alla svåra stunder. Jag saknar att hålla hennes hand när vi sover och peta henne i näsan. Jag saknar att hon oförutsägbart ringde då hon körde till Sorsele till Ida-Lisa och jag saknar så fruktansvärt alla däckskrik utanför huset då jag tänkte "jahapp, nu är Evelina här" och hur vi kunde skratta åt folk på ett sätt som bara jag och hon kunde, alla låtar vi lyssnade på och hittade på egna, pizzorna vi köpte och åt vid bryggan nere i Stensele och sjöng "Min blåa båt.:.", någon som bet och slickade på mina tår, skar upp torrkött åt mig för jag aldrig dög till det själv, berätta skvaller och vilka vi träffat och vad vi gjort, timtals pratande i telefonen då det gick åt ungefär 500 kr i veckan bara för att vi aldrig kunde vara utan varann. Vi gick igenom både ljusa och mörka stunder tillsammans och höll alltid ihop. Vafaan skulle hon försvinna nu för? Hon har ju så mycket kvar att ge.

Många tankar går till Ann-Louise, Peder och Iz som jag inte har ständig kontakt med. Evelina var den finaste människan i denna värld och vi är alla tacksam över all tid vi fått med henne.

Jag saknar bara henne så fruktansvärt...