Efter att ha sett trailern till Shutter Island började jag genast ogilla den. Handligen kändes igen väldigt starkt från någon annanstans men jag kunde inte sätta fingret på var. Så jag antog att jag hade sett en annan film som var likadan och att denna nu, Shutter Island, var en av de moderna filmerna som härmar gamla filmer. Men handlingen var för bekant, så jag började googla och insåg att jag läst boken för ca 2 år sedan, Patient 67. Och jag kan minnas att boken var väldigt tjock, och väldigt spännande. Lite besviken nu, eftersom jag hellre läser boken efter jag sett filmen än innan, för filmer blir alltid sån stor besvikelse då man redan läst boken. Precis som Snabba Cash, då de i princip hoppade över hela handlingen i början.

En annan film jag hann se mer än hälften på innan jag insåg att jag läst boken var, The Lovely Bones, svensk boktitel "Flickan från ovan". En tjejbok jag läste i mina väldigt yngre dar, innan tonåldern ens. Ännu en historia som totalt sög hästballe som film, men var en fin story i bokformat. Filmen fick inte alls med känslorna och kändes hundra och en gånger mesigare än boken. Så nu hoppas jag på att Shutter Island är en av de filmer som faktiskt kan hålla sig på åtminstone någorlunda liknande nivå som boken. Eller ska man se den överhuvudtaget? Kanske stör man sig på alla missar så det förstör alltihopa? Jag känner mig ju frustrerad av att bara tittat på trailern.

Dohp.

Tråkigt inlägg, mest bara för att skriva av sig lite...

Här sitter jag och funderar på livets gåtor och livsfrågor.
Har blivit lite stammis på arbetsförmedlingens hemsida på sistone och kollar på bostad i hela Sverige.
Först och främst vill jag flytta härifrån, gärna så snabbt som möjligt. Är ingen äkta Storumanbo har jag kommit fram till, för rätt längesedan.

Helst vill jag dra till en stad, men eftersom mitt största handikapp är att jag inte klarar av att vara ensam på nåt sätt så vill jag helst ha med mig någon. Någon att komma hem till, eller någon som bara är mitt säkra kort.

Jag önskar att jag hade någon med samma vision som mig själv och är utan begränsningar eller spärrar. Dessutom är bostad så sjukt svårt att hitta, och jobb. God damnit!

Får påbörja en kontaktannons snart kanske och fråga om någon lika störd som jag vill flytta nånstans. Utveckla livet och bli något, istället för att sitta i Storuman och hoppas på ett jobb på någon mack eller nåt. Helst ska du vara snygg också. Känner du dig träffad? Ring!

Häromdagen lekte jag med dressing, tills jag insåg att det ungefär ser ut som min spya efter en flaska tequila och jäger men med konsistens som pure fett. Daller daller daller, pflask (vibrationer 10 minuter efter beröring). Det var en riktig upplevelse. Om jag någonsin kommer att se dressing som en bra grej i framtiden? Tveksamt!

Jag har börjat äcklas av skräpmat. Kanske inte bara just börjat med tanke på att det har pågått väldigt länge. Jag gillar inte skräpmat längre, men ändå äter jag det som om det vore godis (dock äter jag aldrig godis men förstå vad jag försöker säga). När jag var i Stockholm i en vecka åt vi ute varje dag trots mina tappra försök att svälja i mig husmanskost istället för inoljad potatis och hamburgare med fet dressing i. Fruktansvärt onödigt, och dyrt. Och mina ständiga behov av McDonalds gjorde inte saken bättre. Jag älskar McDonalds, eller rättare sagt, älskade. När jag hade min QP Cheesmeny i handen var det som att sväva på moln. Ett lyckorus. Underbart. Men efter att ha dränkts in i allt flott och tagit en riktigt tankeställare. Vafaan? Spy idiot, spy.
Jag är inte rädd för att bli fet, nej nej, det är bara tanken av allt fett som dräller i maten som äcklar mig.  Varför, varför, varför och åter igen varför ska man egentligen döda sig själv genom att välja den äckliga feta hamburgaren framför den goda nyttiga salladen?
Är det egentligen inte lite i jämförelse med cigaretter? De tar död på en, ger en cancer och flera biverkningar. Ändå går folk runt med cancerpinnarna ungefär lika mycket som folk går runt med en 150 grams ost/baconburgare. Suck!

Det irriterar mig ibland när en överviktig familj beställer ett extra stort skrovmål med plusplus till var person (inget undantag till de 10 åriga pojkarna som knappt når upp till bänken). Varför det irriterar mig kan ni nog lista ut själva.


Jag vet inte vad jag försöker komma fram till.
Kanske har jag bara tråkigt?

Hur som helst. Nu är det slutlekt med skräpmat. Husmanskost, here I come...

Jag kan inte påstå att det bara finns smarta människor här i världen. Häromdan såg jag "Amerikas smartaste modell" som var en av de mest patetiska serie jag sett. Programmet bestod av flera tävlanden (som självfallet var modeller, kvinnor som män) som skulle svara på några frågor plus att varje deltagare hade varsin kaka. En fråga var t.ex. "Var Beethoven döv, stum eller blind?". Svarade någon rätt fick de ge bort kakan till en valfri person som var med i programmet, men svarade man fel fick man dessvärre äta upp kakan själv. En deltagare stenvägrade att äta upp kakan, som var en vanlig normal chokladkaka, åkte ut ur programet. Hon tyckte att den smakade för sött och innehöll för många kalorier. Patetiskt, tycker jag.
Nog om detta.

Igår var jag och Emelie i Vilhelmina, i hennes revir, och fotograferade invandrare och träffade några av hennes vänner. Joel måste vara en av de roligasate jag vet. Skön snubbe det. Sedan drack vi varm choklad och somnade i hennes säng. Jag gillade att jag faktiskt var trött och somnade i någorlunda god tid. Före soluppgången iaf.

Sedan fotade vi några barn. Blonda tjejen här nedan har verkligen underbart vackra ögon. Obeskrivligt. Dessutom var hon söt, gullig och snäll också. Tänk när man var i den åldern då det inte fanns några bekymmer och problem. Då allt flöt på precis som man ville det och det enda man behövde sura över var att man kanske inte skulle få den där barbien som man länge velat ha. Barbie med nagellack var det för min del. Jag har kvar henne i min skrivbordslåda. Hon har underbart långt hår som dock börjar bli lite slitet. Jag gillade även, motför andra tjejer, leka med lego. Jag hade ingen legosats hemma men hos vännerna var lego jättekul såsom bilar. Det kändes lite coolare och tanken på att bygga saker tillfredställde en. Jag kan faktiskt erkänna att även nu gillar jag lego och många saker som vissa kallar det "barnsligt". Jag är lekfull och tror inte att jag nånsin kommer att växa upp ordentligt.

Nu ska jag avrunda detta inlägg och umgås med min vän Joakim. Jag gillar honom för han är rolig. Vi ska springa tillsammans. Jag gillar inte när han har mycket bättre kondition än mig, dvs alltid.